hollandaise

Susanne 47* hade prövat allt. Alla mirakelkurer och treveckorsmetoder. Kassettband för hemmabruk till exempel. Hon hade på dem när hon diskade eller gjorde helt andra saker. Men hon kom alltid på sig själv med att fuska, och ägnade oftast mer tid åt svårdiskade lasagnerester än åt att lyssna. Helt plötsligt talade en ny tålmodig kvinna om possessiva pronomen. Säg efter mig sa hon men Susanne hade ingen aning. Mijn med långa y?
Och Susanne hade som så många andra försökt med det traditionella. Det skolbänksklassiska. Hon skrev glosor, men somnade. Hon repeterade grammatik men kom på att det var slut på mjölk. Hon placerade färgglada flikar vid relevanta sidor, men glömde av deras funktion. Rosa för vokabulär, grön för... någon annan skillnad? Ja, hon hann till och med ta till mer okonventionella metoder som att försöka lära sin papegoja att säga "graag gedaan". Efter tre veckor kämpade han fortfarande med det första g:et.

Det var långa år. Susanne betraktar dem än i dag som ett glapp i tiden. En tid då hon inte riktigt levde med andra människor. Men så kom dagen då hon blev tipsad om det som fungerat för alla holländare i alla tider: 2 dl havregryn och 5 dl vatten.
Hon kokar ingredienserna med lite salt i fem minuter varje morgon. Sedan tappar hon upp sin nya röst på flaska att bära med sig under dagen. Inför varje konversation i vardande tar Susanne en stor klunk och gurglar ordentligt. Och aldrig förr har hennes intonation varit så korrekt, hennes g:n och hennes harklingar. "Jag kan inte tänka mig ett liv utan havregrynsgröt numera". "Den har förändrat mitt liv". "Helt plötsligt blir jag lyssnad till med respekt, det hände nästan aldrig när jag inte kunde harkla."

* Susanne heter egentligen något annat.