hollandaise

Buss 4 mot Burg-Fockema och Andrealaan avgår varje morgon 08:02 från centralstationen. Du kommer som alltid dit med andan i halsen. Du ler det stressade blöt i håret och jag åt ingen frukost-leendet mot busschauffören medan du letar efter ditt busskort, samma busschaufför, varje morgon. Du sätter dig längst fram på platsen som egentligen är reserverad för handikappade, tittar avundsjukt på dem som åker baklänges och läser och nu har ni redan börjat svänga ut. Överallt väjer ni och stannar för cyklar i mängder. Det uppstår cykelköer och du tittar fascinerad på det som är den holländska rusningstrafiken. Människor i kavajer och kjolar, blöta i håret och ingen himla frukost-leenden överallt. Vid Janskerhof stiger en pensionär på. Men gud och himmel varför ska du vara uppe såhär tidigt lediga människa tänker du, men du har tur för platsen bakom din är ledig och du slipper börja med någon pinsam ”vill-du-ha-min-plats-dans” på en holländska du ändå inte kan. Det skumpar och svänger och det händer att busschauffören ibland säger  något till dig. Ni har ju haft era konversationer under veckorna som gått, han har förstått att du är utifrån kommande och tror väl att du vill ha kontakt där du sitter längst fram vid panoramafönstret. Men det vill du inte alls och det hela är verkligen bara plågsamt. Du hör aldrig vad han säger och det är ju fint att han pekar ut byggnader längs vägen men de andra passagerarna stirrar och du tvingas använda dig av den välbeprövade väldigt genomskinliga nicka- och le-taktiken medan du återigen kastar avundsjuka blickar på det läsande och baklängesåkande folket. Jaha en byggnad där ja och mhm jo precis i Utrecht ska jag vara och det hela skulle kunna vara olidligt om det inte vore för 08:14 varje morgon. När buss 4 svänger in mot villaområdena och möter buss 11. Lika punktligt varje morgon. Din busschaufför, som aldrig hälsar på andra förare, sådant trams står över honom, frångår här sina principer fullständigt. Han inte bara hälsar, han vinkar. Och 11:an svarar leende med sin signaturhälsning, den käckaste av viftningar. Sedan är det över. Men det räcker. För du är ju inte precis blind. Ditt och busschaufförens samtal kommer av sig lite i röran, ni tystnar och du som snart ska av börjar tänka på hur fint det vore om 4:an och 11:an började tala med varandra på någon rast. Det vore fint tänker du, om de i sitt samtal skulle bestämma sig för att göra något tillsammans efter arbetstid. Kanske äta en glass bara. Och om det nu ligger i önskningars karaktär att förbli ouppfyllda så råkar detta inte vara en sådan. Nej för en eftermiddag senare går du vid Oudegracht, den gamla kanalen i stadens mitt. Du har lite skavsår och huvudvärk och sätter dig på en bänk. Och plötsligt bara framträder de; 11:an och 4:an vid en av uteserveringarna. Ja herregud, det är verkligen de.  Där sitter de ju, tillsammans. Och när du ser hur 11:ans lockar dansar för att hon skrattar åt något  4:an säger, ja då inser du värdet av att sitta långt fram på bussar.