hollandaise

Och när du kommer är hon inte ens hemma. Du har rest i tio dagar på kanaler, i folks väskor, mellan sätena i bilar hos barnfamiljer som skulle på  semester i Italien, bjöd dig på muminkex och ungarna som drog dig i svansen. Nej hur kul var den där resan egentligen. Passkontroller, Danmarksfärjan till Tyskland. Ja just den var väl lite rolig förstås. Du hängde i lastutrymmet och träffade en ödla i en bur som skulle följa med till ett hem någonstans i England. Men så husbåtarna sedan. Herregud så långsamt de gick och i dessa kanaler där ingen hade bråttom. Nej det var en pärs helt klart. Och så kommer du fram då äntligen och hon behagar inte ens vara hemma. Efter att ha väntat i en evighet allra minst går du ner för trapporna igen. Funderar på var du ska sova i natt. Hösten har ju börjat komma och det är inte helt lätt för en krokodil att hitta sovplats bara sådär. Folk fattar nog inte det, men det är verkligen inte så lätt när man är kortare än alla andra och inte kan tala med människor. Överhuvudtaget blir du som en marknära varelse upprörd. Folk har en tendens att bara springa förbi och inte ägna jorden de går på någon uppmärksamhet. Ignorant. Bortskämt. Här har de mark under fötterna, i årtusenden utbredd i undfallande verksamhet. Och ingen är ens det minsta tacksam. Tar den för given. Ibland trampar de på dig. Skulle du varit en långsammare krokodil skulle du inte ha haft en chans på en vanlig gågata, det vet du och ilar kvickt mellan fötter och analyserar riktningar och instanningar för att inte bli till krokodilmos i en korsning. Du har redan kommit till sista våningen när hon äntligen dyker upp. Har hon blivit längre? Herregud känner hon ens igen dig? Jo det gör hon. Men du kan inte tyda hennes ansiktsuttryck överhuvudtaget. Förvåning och chock, javisst men mer då? Är det glädje, eller rädsla?

Man kan åka hur långt bort man vill men spöken och små krokodiler finner en alltid. Ja alltså, han ramlade ner en dag i mitt rum i Lund, minikrokodilen, som jag fantasilöst kallar Kroko.  En del av er minns honom nog. Det var ett himla sjå. Han fick hänga med som en liten purjolök i väskan till föreläsningarna i Helsingborg men det var ju inte precis självklart att ta med sig en krokodil till föreläsningarna och inte heller självklart att på en studentinkomst utfordra och underhålla en krokodil med allt vad de behöver. Så till slut fick jag lämna in honom på ett krokodilhem i Veberöd. Det kändes grymt, men det var inte så mycket annat jag kunde ha gjort. Jag var inte redo för en krokodil. Herregud, det är jag fortfarande inte, men nu är han här igen. Och han har ju ingen annan familj stackarn. Dessutom passade det där krokodilhemmet honom aldrig särskilt väl. Det var inte det att de var otrevliga mot honom, nej de försökte allt för att få med honom i gruppen. Men han ville inte. Tog aldrig emot deras inviter utan satt där vid fönstret, kände sig övergiven förstås. Alla sa att det skulle försvinna med tiden. Krokodiler glömmer så lätt sa de. Men inte Kroko. Han glömde aldrig och till slut rymde han en natt. Liftade ner på gud vet vilka sätt genom Europa och Hollands alla kanaler för att återförenas med mig. Och jag vet inte vad jag ska göra. Han är ju så liten fortfarande. Och mitt rum här är så stort trots allt, så han får väl bo här ett tag. Men jag har sagt åt honom att han måste registrera sig som invånare i Utrecht inom två månader och försöka lära sig prata så att folk begriper honom om han ska kunna föra en fungerande mänsklig tillvaro. För att han inte ska bli trampad på har jag honom i alla fall i koppel om dagarna.