hollandaise

Och när du kommer är hon inte ens hemma. Du har rest i tio dagar på kanaler, i folks väskor, mellan sätena i bilar hos barnfamiljer som skulle på  semester i Italien, bjöd dig på muminkex och ungarna som drog dig i svansen. Nej hur kul var den där resan egentligen. Passkontroller, Danmarksfärjan till Tyskland. Ja just den var väl lite rolig förstås. Du hängde i lastutrymmet och träffade en ödla i en bur som skulle följa med till ett hem någonstans i England. Men så husbåtarna sedan. Herregud så långsamt de gick och i dessa kanaler där ingen hade bråttom. Nej det var en pärs helt klart. Och så kommer du fram då äntligen och hon behagar inte ens vara hemma. Efter att ha väntat i en evighet allra minst går du ner för trapporna igen. Funderar på var du ska sova i natt. Hösten har ju börjat komma och det är inte helt lätt för en krokodil att hitta sovplats bara sådär. Folk fattar nog inte det, men det är verkligen inte så lätt när man är kortare än alla andra och inte kan tala med människor. Överhuvudtaget blir du som en marknära varelse upprörd. Folk har en tendens att bara springa förbi och inte ägna jorden de går på någon uppmärksamhet. Ignorant. Bortskämt. Här har de mark under fötterna, i årtusenden utbredd i undfallande verksamhet. Och ingen är ens det minsta tacksam. Tar den för given. Ibland trampar de på dig. Skulle du varit en långsammare krokodil skulle du inte ha haft en chans på en vanlig gågata, det vet du och ilar kvickt mellan fötter och analyserar riktningar och instanningar för att inte bli till krokodilmos i en korsning. Du har redan kommit till sista våningen när hon äntligen dyker upp. Har hon blivit längre? Herregud känner hon ens igen dig? Jo det gör hon. Men du kan inte tyda hennes ansiktsuttryck överhuvudtaget. Förvåning och chock, javisst men mer då? Är det glädje, eller rädsla?

Man kan åka hur långt bort man vill men spöken och små krokodiler finner en alltid. Ja alltså, han ramlade ner en dag i mitt rum i Lund, minikrokodilen, som jag fantasilöst kallar Kroko.  En del av er minns honom nog. Det var ett himla sjå. Han fick hänga med som en liten purjolök i väskan till föreläsningarna i Helsingborg men det var ju inte precis självklart att ta med sig en krokodil till föreläsningarna och inte heller självklart att på en studentinkomst utfordra och underhålla en krokodil med allt vad de behöver. Så till slut fick jag lämna in honom på ett krokodilhem i Veberöd. Det kändes grymt, men det var inte så mycket annat jag kunde ha gjort. Jag var inte redo för en krokodil. Herregud, det är jag fortfarande inte, men nu är han här igen. Och han har ju ingen annan familj stackarn. Dessutom passade det där krokodilhemmet honom aldrig särskilt väl. Det var inte det att de var otrevliga mot honom, nej de försökte allt för att få med honom i gruppen. Men han ville inte. Tog aldrig emot deras inviter utan satt där vid fönstret, kände sig övergiven förstås. Alla sa att det skulle försvinna med tiden. Krokodiler glömmer så lätt sa de. Men inte Kroko. Han glömde aldrig och till slut rymde han en natt. Liftade ner på gud vet vilka sätt genom Europa och Hollands alla kanaler för att återförenas med mig. Och jag vet inte vad jag ska göra. Han är ju så liten fortfarande. Och mitt rum här är så stort trots allt, så han får väl bo här ett tag. Men jag har sagt åt honom att han måste registrera sig som invånare i Utrecht inom två månader och försöka lära sig prata så att folk begriper honom om han ska kunna föra en fungerande mänsklig tillvaro. För att han inte ska bli trampad på har jag honom i alla fall i koppel om dagarna.

Buss 4 mot Burg-Fockema och Andrealaan avgår varje morgon 08:02 från centralstationen. Du kommer som alltid dit med andan i halsen. Du ler det stressade blöt i håret och jag åt ingen frukost-leendet mot busschauffören medan du letar efter ditt busskort, samma busschaufför, varje morgon. Du sätter dig längst fram på platsen som egentligen är reserverad för handikappade, tittar avundsjukt på dem som åker baklänges och läser och nu har ni redan börjat svänga ut. Överallt väjer ni och stannar för cyklar i mängder. Det uppstår cykelköer och du tittar fascinerad på det som är den holländska rusningstrafiken. Människor i kavajer och kjolar, blöta i håret och ingen himla frukost-leenden överallt. Vid Janskerhof stiger en pensionär på. Men gud och himmel varför ska du vara uppe såhär tidigt lediga människa tänker du, men du har tur för platsen bakom din är ledig och du slipper börja med någon pinsam ”vill-du-ha-min-plats-dans” på en holländska du ändå inte kan. Det skumpar och svänger och det händer att busschauffören ibland säger  något till dig. Ni har ju haft era konversationer under veckorna som gått, han har förstått att du är utifrån kommande och tror väl att du vill ha kontakt där du sitter längst fram vid panoramafönstret. Men det vill du inte alls och det hela är verkligen bara plågsamt. Du hör aldrig vad han säger och det är ju fint att han pekar ut byggnader längs vägen men de andra passagerarna stirrar och du tvingas använda dig av den välbeprövade väldigt genomskinliga nicka- och le-taktiken medan du återigen kastar avundsjuka blickar på det läsande och baklängesåkande folket. Jaha en byggnad där ja och mhm jo precis i Utrecht ska jag vara och det hela skulle kunna vara olidligt om det inte vore för 08:14 varje morgon. När buss 4 svänger in mot villaområdena och möter buss 11. Lika punktligt varje morgon. Din busschaufför, som aldrig hälsar på andra förare, sådant trams står över honom, frångår här sina principer fullständigt. Han inte bara hälsar, han vinkar. Och 11:an svarar leende med sin signaturhälsning, den käckaste av viftningar. Sedan är det över. Men det räcker. För du är ju inte precis blind. Ditt och busschaufförens samtal kommer av sig lite i röran, ni tystnar och du som snart ska av börjar tänka på hur fint det vore om 4:an och 11:an började tala med varandra på någon rast. Det vore fint tänker du, om de i sitt samtal skulle bestämma sig för att göra något tillsammans efter arbetstid. Kanske äta en glass bara. Och om det nu ligger i önskningars karaktär att förbli ouppfyllda så råkar detta inte vara en sådan. Nej för en eftermiddag senare går du vid Oudegracht, den gamla kanalen i stadens mitt. Du har lite skavsår och huvudvärk och sätter dig på en bänk. Och plötsligt bara framträder de; 11:an och 4:an vid en av uteserveringarna. Ja herregud, det är verkligen de.  Där sitter de ju, tillsammans. Och när du ser hur 11:ans lockar dansar för att hon skrattar åt något  4:an säger, ja då inser du värdet av att sitta långt fram på bussar.

Susanne 47* hade prövat allt. Alla mirakelkurer och treveckorsmetoder. Kassettband för hemmabruk till exempel. Hon hade på dem när hon diskade eller gjorde helt andra saker. Men hon kom alltid på sig själv med att fuska, och ägnade oftast mer tid åt svårdiskade lasagnerester än åt att lyssna. Helt plötsligt talade en ny tålmodig kvinna om possessiva pronomen. Säg efter mig sa hon men Susanne hade ingen aning. Mijn med långa y?
Och Susanne hade som så många andra försökt med det traditionella. Det skolbänksklassiska. Hon skrev glosor, men somnade. Hon repeterade grammatik men kom på att det var slut på mjölk. Hon placerade färgglada flikar vid relevanta sidor, men glömde av deras funktion. Rosa för vokabulär, grön för... någon annan skillnad? Ja, hon hann till och med ta till mer okonventionella metoder som att försöka lära sin papegoja att säga "graag gedaan". Efter tre veckor kämpade han fortfarande med det första g:et.

Det var långa år. Susanne betraktar dem än i dag som ett glapp i tiden. En tid då hon inte riktigt levde med andra människor. Men så kom dagen då hon blev tipsad om det som fungerat för alla holländare i alla tider: 2 dl havregryn och 5 dl vatten.
Hon kokar ingredienserna med lite salt i fem minuter varje morgon. Sedan tappar hon upp sin nya röst på flaska att bära med sig under dagen. Inför varje konversation i vardande tar Susanne en stor klunk och gurglar ordentligt. Och aldrig förr har hennes intonation varit så korrekt, hennes g:n och hennes harklingar. "Jag kan inte tänka mig ett liv utan havregrynsgröt numera". "Den har förändrat mitt liv". "Helt plötsligt blir jag lyssnad till med respekt, det hände nästan aldrig när jag inte kunde harkla."

* Susanne heter egentligen något annat.

Maarssen är beläget 7 kilometer sydöst om Utrecht och har 39 675 invånare. Ett centrum med tillhörande höghus finns, liksom en tågstation och ett antal lokala skolor. Den största delen av orten består dock av radhusområden. Den största delen av radhusområdena består av barnfamiljer.

Områdena ringlar sig fram i längor mellan kanaler och broar. Tre våningsplan är inte ovanligt och trapporna är alltid smala. Endast en insatt kan se skillnad på husen. Övriga får orientera sig från Lidl, beläget i myllrets mitt vid den enda huvudleden.

På Reigerskamp (gå rakt fram från stationen, sväng ner vänster under tunneln vid busshållplatsen och följ skyltarna) är husen med de udda numren av någon anledning överrepresenterade av flickebarn. En ännu inte verifierad hypotes är att det har något att göra med det lokala vattnet. Men också slumpen kan stå skyldig. På gatorna leker områdets barn hela dagarna. Mammor tittar på, talar med grannfruarna, spejar bakom gardinerna och har uppsikt över vad som sker. Spela fotboll, cykla, slå sig på knäna, nu kommer mormor.

Den nya flickan som går in vid hus 777 talar inte holländska men ska bo där när husets familj är på semester i Sverige. Ta hand om katter och blommor. Handla på Lidl.

Efter tio tystnar allt. Området släcks ner och katterna släpps ut.